Gunvor Guttorm

Slöjd Muorra=Trä. Det vanligaste träet som används vid duodji=slöjd är björk. Björken är ett sådant ämne som inte ger smak och har genom tiderna varit lätt att hitta i Sápmi. Björk är likaså ett starkt virke, och det var därför användbart och lämpligt på den tiden då samerna flyttade från plats till plats för sin överlevnad. Náhppi=mjölkstävan användes över hela Sápmi, mer eller mindre. En náhppi har dubbla funktioner, dels vid mjölkning av renvajor och dels som karott fastän i form av en náhppi, nuförtiden då den inte längre används vid renmjölkning.

Videoföreläsning  Modem 30 k/s  Bredband 341 k/s  Ladda ner filen, (zip-fil) -------------------------- För att se föreläsningarna behövs Windows Media Player

Om man studerar náhppi ser man att dom är är olika till formen, en del har liten öppning och andra har större öppning (se Guttorm:36-40, och Guttorm2001). Sedan renmjölkningen upphörde har náhppetillverkningen utvecklats till typiskt eller representativt samisk konsthantverk. Så fick náhppi en mera abstrakt form och en annan funktion.
Skaftet ändrades, eftersom den inte längre hade samma funktion, mjölkaren skulle vare sig hålla i den eller mjölka längre. Nutida náhppin är finare polerad och ornamentiken är mera framträdande. Så har det gått även med många andra bruksföremål som har haft sina respektive funktioner, de har fått nya funktioner. Det har också blivit vanligt att kvinnor med tillverkar náhppi. (bilder)


Gietkka=vagga: Gietkka är också en produkt som är anpassad och använd av ett flyttande folk. Stommen består av furu, asp eller gran. Björk användes vanligen inte, utom i de trakter där det fanns så pass grov björk, där användes den i gietkka. Redan på Tacitus tid (år 98 e.Kr) var gietka känd, han beskriver att uppe i nord fanns ett folk som stoppade in barnen i skinnliknande omslag. Andra historiker såsom Schefferus på 1600-talet, Leem på 1700-talet, Drake på 1800-talet, Itkonen på 1900-talet med flera har beskrivit gietkka. Den finns också i flera olika varianter, dels en för spädbarn och en annan för lite äldre småbarn. Man ser varifrån en gietkka härstammar på modellen och utstyrselns utsmyckning. Östsamernas gietkka är grund och i nordväst är den svagt böjd medan samerna från Kautokeino söderut och österut har en mera böjd form på sin gietkka. Lulesamernas gierka är grundare i huvudändan och sydsamernas ännu grundare. Ornamentiken följer nästan exakt de lokala dräkterna mönster och av bandens mönster ser man vilket kön barnet har liksom ortstillhörighet. På gietkka fästes dessutom en silverknapp- siella, som fungerade som skydd mot de underjordiska. Man tillverkar även nuförtiden gietkka, men de är inte så mycket i bruk längre som förr. Numera är det bara några få som producerar dem på beställning (se Guttorm 1991). (bilder)

Geres=ackjan hör också till de produkter som är knutna till renskötseln. De olika typerna av geres är raidackjan=ráidogeres, lockackjan=lohkkegeres, och körackjan=vuodjingeres. När renkörningen upphörde slutade man också med gerestillverkningen. Geres brukade utsmyckas med lister eller inskärningar. Nu är det bara äldre människor som minns hur man tillverkar en geres, eller hur den används. För att återuppliva geresbyggnadskonsten håller man kurser, där folk som fortfarande har i minnet den konsten, är instruktörer till deltagarna.

Gárri=fat eller skålar kan man kalla alla slags kärl som har en urgröpning. Vanligtvis används vrilar eller masur som ämne till sådana gárri. Medan man till andra garri såsom lástegárri, dáigegávgil eller gáigelasti använder rakt virke (bild). Även hunden hade en egen matskål=gárri, (čuget), som däremot var gjord av vril. Jon Ole Andersen från Karasjok på norska sidan av Sápmi är en slöjdare som brukar tillverka lástegarri och andra gárri i olika dimensioner. Än idag hämtar slöjdarna vrilar i skogen och tillverkar olikas slags alster av vril (bilder).

Guksi=dryckeskosan är också en nyttosak som man kan se ortskaraktär på och varje slöjdare har sin egen design på sin guksi. De äldre modellerna av guksi var flatare och grundare. På de nordvästligaste modellerna fanns ofta ett öra. En del gamla guksi var rikligt ornamenterade medan andra var enklare. Guksi-slöjdarna nuförtiden producerar guksi tänkta för både användning i skog och mark och som prydnadsändamål. Formerna på dessa är ofta nyskapade och med intarsia av renhorn med utskuren ornamantik. (bilder)

Meavrresgárri=nojdtrumman är också ett föremål som slöjdarna tillverkar idag både för prydnad och bruk. Trumman är en sådant ting som har haft en stark andlig betydelse för människorna både förr och nu. Trumman var det verktyg som samerna använde i sin naturreligion innan kristendomen kom. Världsbilden och människornas tillvaro uppenbarar sig i trummans bildvärld. En trumma kan byggas av björkvril, furuvril eller svepas av björkvirke. En sveptrumma=geavrris är störren än en vriltrumma=goavddis. En trumma byggd av furuvril får att mäktigare ljud. Till trumman hör hammare och visare=árpá. Virke till hammaren=veažir tar man av rotändan av renens horn som formas till en hammare, med vilken man slår på trumman och med visaren spår man. De utskurna figurena på trumman botten fungerar dels som prydnad och har dels symbolisk betydelse. Skinnet spänns på trummans ram medan det är fuktigt, då blir även ljudet klarare. Även trumman ornamentik skiljer sig efter områdets ortskaraktär (bild).

Av rakt virke tillverkas också produkter, såsom kälkmed=jalás och skidor=sabehat som man böjer till. Reahka=kälke och fanas=båt har tillverkats ända fram till idag, fastän med nya material och metoder, men i stort sett samma modeller som förr i tiden. Till många andra produkter letar sjöjdaren material som naturen format. Seldon för både renar och hästar liksom bågarna till kåtan behöver inte böjas eller formas av rakt virke om man tar naturligt böjt virke. Sådant naturligt format virke medför att den färdiga produkten blir starkare. Då man tillverkar seldon, lokor=leanggat är det viktigt med passformen till djuret, så att den känns bekväm.

Smöraskar och kisor sveper man av en tunn kvistfri björkbräda. Giisa=kisan tillverkas av finare snabbvuxen björk. Näverkisan var bl.a. rensamernas transportemballage för gods då man klövjade renar. Näverkisan hade inget lock, botten bestod av vidjor. Lockkisan har som framgår av namnet både lock och botten och den var också anpassad för ett flyttande folk. I den kisan förvarades bl.a. dräktsilvret och annat som man ville skydda. Friarkisan=gihligiisá hade den unge mannen med sig på friarfärden till sin fästmö in spe och i den fraktades friargåvan till henne. (bild)


De gamla kisorna hade både järnbeslag och gångjärn av järn. En tid var det vanligt att måla kisorna i olika färger med påmålade mönster enligt ortens traditioner. Numera använder en del slöjdare virke av björkvril till botten och lock och både gångjärn och inläggningar består av renhorn, som ornamenteras så att de blir både värdefulla och exklusiva (bilder). Ellen Kitok-Andersson har även tillverkat en kisa av smala rottågor.

Feaddi eller veaddi=rottåga är material som även samerna har utnyttjat vid produktion av rep, bindningar och andra slags snören. All slags rottågor kan användas, tjockare rottågor till grövre produkter och finare rötter till mindre produkter. Östsamerna har använt rötter av furu och de har en speciell flätteknik som bevarats ända till idag. På andra håll i Sápmi är det mera vanligt med björkrötter. Man kan säga att rotflätning numera har blivit ett yrke för några få slöjdare. Rotslöjd är tidskrävande liksom att skaffa ämnen och själva arbetet är bara rent hantverk. Både förutnämnda Shefferus (1600-talet) och Leem (1700-talet) skriver att samerna tillverkar föremål av rötter.Bland annat nämner Knut Leem att samerna tillverkar sálkor=saltflaskor av tunna rötter. De två syskonen Ellen Kitok-Andersson och Margit Kitok-Andersson på svenska sidan har blivit kända för sin fina rotslöjd. Matlena Fofanoff på finska sidan har fört skoltsamernas rotslöjdstradition vidare (bilder).


Čoarvi = renhorn som det är frågan om här är ett viktigt slöjdämne.Både honren- och hanrenhorn kan brukas, men slöjdarna föredrar helst horn från 3-4 åriga hanrenar då dessa är större och materialet är kompaktare. Likväl ser man i äldre slöjd att även mindre horn fungerat gott som virke. Det kan man se på de stora knivslidorna i museernas samlingar. De verkar var ett mycket vanligt alster på den tiden då samerna började tillverka slidor (se Guttorm). De här slidorna är tillverkade i två delar av horn som är sammanfogade på bredden (bild). En storkniv är ett viktigt verktyg både vid slöjd och reparation av redskap. Slidorna och kniven skaft har liksom annan slöjd utvecklats. På äldre knivar ser man delvis skillnaden på olika lokala modeller och ornamentik, de hade ortskaraktären kvar. Slidorna kan man dela upp i tre modeller, svagt böjda, böjda och de med tvär vinkel. De här skillnaderna är inte så märkbara numera, vilket kan bero på att man lär sig slöjda i skolan. 

Några slöjdare bedriver industriell produktion av storknivar. Av hornslidornas utveckling genom tiderna kan man nästan se vad som var inne varje särskild epok. De slöjdare som håller på med knivslöjd idag är också bekanta med all knivslöjd som helhet. Många samlare har under en längre tid intresserat sig för knivar och på det viset har knivarna blivit värdefulla samlarobjekt. Detta har medfört att man börjat slöjda för att sälja knivar på marknaden (bilder).


Silba=silver. Silver är ett material som samerna först på sen tid börjat använda i sin slöjd. I alla fall existerar nuförtiden något man kallar samisk silversmide. Som jag nämnde i samband med hornskedarna, så har dessa fungerat som förebilder, då samerna beställde silverskedar av silversmederna. Från 1700-talets början finns tillförlitliga källor som bestyrker att silverskedarna har haft hornskedarna som original. Till silversmidet hör även broschar och andra maljor. Silver- och guldsmycken viktiga dräktdetaljer. Samerna använder både broschar och knappar till bältena. Vidare finns det smycken som har andra funktioner, såsom siella = amuletten. Man använder olika storlek och antal broschar i olika trakter av Sápmi. På sina håll är det också skillnad på hurdana knappar och stjärnor en gift person kan bära i motsats till en ogift person, liksom det finns olika mans- och kvinnoknappar. Randi Marainen i Nedre Soppero, Petteri Laiti i Enare, och Risten Anne Hetta i Kautokeino är samiska silversmeder. (bilder)

Renhud = duollji. Produktion av klädesplagg har alltid varit en viktig hos samerna. Många slöjdare behärskar än idag de tekniker som har med beklädnad att göra. Förr var det absolut nödvändigt att kunna sy kläder av renskinn och andra skinn, eftersom det var plagg som skyddade bäst i de här arktiska områdena. Nuförtiden syr man dels för att vill hålla kunskaperna vid liv, dels för att man vill klä sig fin själv och dels för att andra ska få klä sig fin. 

Ordet duollji pekar på att samerna sedan länge tillbaka har använt just renhud för sina beklädnad. Duollji är ett ursprungligt samiskt ord som hör till fångstkulturen och samerna har således mycket tidigt sytt kläder av material från renen (se Magga 1990). Huden garvade man och skrapade med jiehkku=skinnskrapa eller så avhårade man det till skinn. Skinn behandlar man som man gjort i hundratals år: man väter huden i vatten tills håret lossnar, man garvar med bark, skrapar bort hinnorna med skrapa eller jiehkku och sedan gnuggar man skinnet mjukt manuellt. Det finns naturligtvis också enklare metoder att behandla skinn med maskiner. (bilder)

Beaska= pälsen syr man av renkalvskinn. Pälsen kan vara korthårig, då vanlig som finpäls, som antingen består av kritvitt eller mörkbrunt kalvskinn. Dessa skinn måste tas om hösten eller något senare. Långhårigare päls för bruk i skog och mark syr man av vinterkalv, den kan också ha blandhår. På utsmyckningen kan man avläsa till vilken trakt pälsen hör. Man syr pälsen för hand även idag. Pälsskinnen skrapas vanligast med jiehkku för att den ska bli både varm och tät, utan tillsats av kemikalier. Det har blivit vanligt att också bruka andra slags skinn som är industriellt garvade, mjuka och lämpade för maskinmässig produktion.
Av renkalvpäls kan man sy mössor, både till vuxna damer och herrar och mössor till barn. Även mössornas modeller varierar beroende på om det är en dam-eller herrmössa och vilken hemort den har.

Sistegákti=Skinnkolten är sydd av avhårat skinn och var förr folks sommardräkt medan pälsen var vinterdräkt. Skinnkoltar syr samerna än idag, men den används då mera till fest än vardag (bilder).

Gámas=belling, dvs. renens benhud (bilder). Ordet gámas betyder att det är ett skoämne. Gámasgottur=omgång bellingar av en ren. Bellingar kan man ta på hösten fram till vintern, från varierande tid beroende på vilket bruk de avses till. Till findräkten tar man tidigt om hösten helvita, mörka eller fläckiga bellingar. Till vardagsdräkten väljer man kanske bellingar med längre tjockare päls och då duger till exempel de ljusare renarnas bellingar. Väljer man tidiga höstbellingar med kort hår, så är huden tjock. Bellingarna kan torkas på flera olika sätt och skrapas med jiehkku för att bli smidiga. De gnuggas under beredningen med kokt videbark för att bli smidiga. Till ett par nuvttohat= går det en omgång bellingar. Goikket eller nuvttot är ett gemensamt ord för alla slags vinterbenkläder. Vuottagáma eller vuottanuvttohat är skor med skoband. Av modellen på vuotta=skobandet och skon syns det varifrån de härstammar. Deattaláđđegáma är en bandsko med kantning av kläde som man har pressat (bilder). Seahkohat är skor med sidostycken som går ända fram (bilder). Om man läser äldre litteratur såsom Schefferus, så får man den uppfattningen att skorna såg ut så på 1600-1700-talen. Guretgápmagat är bellingskor med öglor för snören, så att man inte behöver skoband. Gállohat är skor sydda av huvudets hud. Det finns flera sätt att sy skor på. I de nordliga sameområdet syr man sömmarna på avigsidan och näbbarna blir väldigt krumma. På Lulesamiskt och sydsamiskt område syr man framändan av skon utifrån hårsidan så att näbben blir mindre krum.

Gálssohat= skinnbyxor. Till skinnbyxorna går det åt två omgångar bellingar. Till finbyxorna försöker man oftast välja mörka korthåriga bellingar, men till vardagsbyxor duger även andra bellingar med tjockare päls. Stihkágálssohat är en slags byxholkar. Man kan på modellen, klädets färger och utsmyckningen på både byxorna och holkarna se till vilket område en människa hör (bilder).

Gistát = handskar. Det går åt en omgång bellingar till ett par handskar. Även till handskarna väljer man bellingar efter dess respektive behov. Till finhandskar har man kanske korthåriga mörka eller vita bellingar. Till vardagshandskar kanske det duger med olikfärgad tjockare päls. Handskarna kan kantas med kläde och olika band.

Gákti=kolten avslöjar också personens status och varifrån man är. Samerna har förr använt kolten dagligen, men nuförtiden används den dagligen bara i en del trakter (se Guttorm 2000). I gamla källor kan man se att koltar från alla håll liknade varandra mera, men sedan har de med tiden fått sina egna olika ortskaraktärer.

Ser man på kolten idag så kan den skvallra om vilket område personen kommer ifrån och sättet att klä sig eller bära dräkten ger ytterligare precisering om varirfrån inom området man kommer. Ryggsidan består av flera delar, både kvinno- och manskolten har kilar för att få passform. Kvinnokolten är längre än manskolten.Tillbehör till kolten är bältet, mössan, en brosch eller flera, halsduk och liehppá på nordsamiska, sliehppá på lulesamiska eller sydsamiska boengeskuvmie=bröstkläde, som tillsammans skvallrar om till vilken trakt, vilken ort och vilken släkt man hör, eller vem som har sytt dräkten. Mössan används inte längre av alla, men bälte, halsduk eller barmkläde är fortfarande vanliga.

Hur man garnerar dräktens delar beror på varifrån man kommer eller vem som bär kolten. Främst har kompositionen av färgerna varit utmärkande från ort till ort, en tid efter att färgerna började användas. Dock har man på senare tid släppt på detta och komponerat färgerna mera fritt efter egen lust. Hur hårt man låter sig som slöjdare styras av ortskaraktär, släktens och ortens traditioner, beror ofta på hur självsvåldig eller hur medveten man är om traditionerna och i vilken grad omgivningen accepterar nyskapande. 

I viss trakter hade kolten försvunnit ur bruk, men en del folk har återupptagit användningen av den. Kusttrakterna i Troms och Finnmark är ett par exempel på detta. Där har några slöjdare forskat i hurdana deras koltar såg ut förr och med dessa som original sytt upp nya efterhand moderniserade koltar (se Fors/enoksen 1991). 
Koltmodet följer ganska väl dialektgränserna och överskrider därför ofta riksgränserna.
Klädmodet är viktigt på tal om kläder, hur högt man bär bältet och hur mycket man drar upp barmen på koltens fram- och bakstycke (fárda) har stor betydelse i samiska språket. Hámálaš, geamppas betyder bl.a. att man är stiligt klädd. Om kolten är lodnjái betyder att fållen hänger fint.
Bältena som hör till kolten kan vara vävda, pyntade med knappar, läderbälten med silver-, guld-, tenn-, eller hornknappar. Östsamernas bälten har kläde i botten och de är broderade med pärlor. Bälten som är tennbroderade direkt på klädet kan vara skinnkantade. 

Luhkká=ponchon är ett plagg som man drar på sig utanpå pälsen eller kolten. Luhkká kan vara efterföljaren till det man kallade njálfáhtta, som kvinnorna brukade. Den hade inte huva i en del trakter.

Slöjdarna idag anpassar sin egen skicklighet till traditionerna som nämnts. Den äldsta generationen slöjdare har lärt sig hantverket hemma via praktiskt arbete och sånt förekommer än idag på sina håll. T.ex. inom Kautokeinotrakterna finns det nästan i varje familj skosömmare, koltsömmare eller några som producerar dräktdetaljer. Den här formen av slöjdtradition lever stadigt kvar i det här aktuella området. 
Fortfarande är björkvirke, vril, rot, renhorn, skinn, belling, garn, kläde, tenntråd, tenn, senor och andra naturmaterial viktiga för slöjdarna. Dessutom använder slöjdarna andra slags material och nya former i sin slöjd.