Stefan Mikaelsson

Bures boathin ! Mitt namn är Stefan Mikaelsson och det jag just refererade till var Samerådets politiska uttalande från 1986. Samma år som Samerådet också beslutade att fastställa förslaget till flagga för det samiska folket, och så ser flaggan ut än i denna dag.  Jag är ordförande för Samerådets svenska sektion och därigenom även vice president för Samerådet. Samerådet är en organisation vars medlemmar är andra samiska organisationer från norsk, svensk, finsk eller rysk sida av Sapmi. Olika samiska organisationer har spelat en viktig roll i gången tid, men trots tillkomsten av tre sameting och ett samiskt parlamentariskt råd så spelar organisationerna fortfarande en viktig roll i det civila samiska samfundet.

Videoföreläsning  Modem 30 k/s  Bredband 341 k/s  Ladda ner filen, (zip-fil) -------------------------- För att se föreläsningarna behövs Windows Media Player

Samernas frigörelseprocess 
Samernas organisationshistoria är en del av den frigörelseprocess som tog fart när Lapparnas Centralförbund konstituerades den 10 augusti 1904. Tillkomsten av Centralförbundet skedde i en tid kring sekelskiftet när angreppen på de samiska rättigheterna var särskilt starka, speciellt då i jämtland/härjedalen, västerbotten och södra norrbotten. De samiska organisations-strävandena hade en varm tillskyndare i Carl Lindhagen, Stockholms borgmästare och en omstridd vänsterpolitiker. 

Han var från första början väl insatt i samefrågorna sedan de år på 1890-talet då han utrett grunderna för en ny renbeteslagstiftning. I två av hans många samevänliga motioner till riksdagen föreslog han 1920 och 1930 en egen samisk representation i riksdagen. Redan 1937 föreslog han en fast organisation av samernas landsmöten. Motionerna till riksdagen hade i stort kommit till genom ett nära samarbete med samernas egna företrädare. Dessutom hade Lindhagen i motionen 1937 skickat med bilagor i form av urklipp ur Samefolkets Egen Tidning.

I den frigörelseprocess som började bland samerna kom Torkel Tomasson att spela en stor roll. I Samefolkets Egen Tidning skrev bland annat Torkel Tomasson och Gustaf Park att samerna skulle ha rätt att ha en egen representant i riksdagen och att lagen skulle ändras så att samerna själva kunde utse ordningsmän och lappfogdar. 
Synen på samerna som ett folk i sitt eget land, var mycket negativ även i början på 1900-talet. Riksdagsman Carl Lindhagen fick dock genom sitt engagemang och insikt i samiska frågor och rättigheter, riksdagen att intressera sig för dessa frågeställningar.


Samernas organiserar sig 
Den ökade inflyttningen av människor till norra Sverige kring sekelskiftet och den ökande konkurrensen om resurserna, där samerna ofta drog det kortare strået, gjorde att en del samer förstod att för att kunna göra sina röster hörda så måste samerna gå samman. Det gällde att hålla ihop, för som ensam same var man också maktlös.

Det är på sydsamiskt område som de första stegen till organisering tas. 

Där var sammanstötningarna med nybyggare större än i norr och man hade i högre grad fått erfara förlusten av land och vatten, när de behövdes till ett hemman eller något annat ändamål som myndigheterna ansåg som mer viktigt än rennäringen. Många samer hade därför försökt insyna sitt skatteland som nybygge för att få behålla det, men många hade också misslyckats.

Elsa Laula var föregångare 
I början på 1900-talet träder en kvinna fram för att försvara samernas rättigheter: Elsa Laula var född i Tärnaby och dotter till en renskötare. Hon hade själv erfarenheter av landtvister, när hennes familj förlorade sitt skatteland i samband med att fadern dog. 
Elsa Laula hade förtroende hos sina fränder i bygden när hon skrev till Kungl. Maj:t om de besvär som samerna i hennes trakt hade. Det var också hon som tog också initiativet till att bilda den första samiska riksorganisationen i Sverige: Lapparnas Centralförbund.

Det var vid en vistelse i Stockholm, som bildandet ägde rum. Föreningen skulle arbeta för att "söka bättra lapparnas ställning i ekonomiskt, kommunalt och politiskt hänseende... att söka bevaka och understödja lapparnas rätt i tvistemål samt i öfrigt medverka till spridandet av välmåga i Lappmarken".

Centralförbundets tid blev dock kort, redan efter några år tynade föreningen bort, men samerna hade tagit ett första steg mot en gemensam intresseorganisation. 
Elsa Laula hade samma år kommit ut med en kampskrift: "Inför lif eller död. Sanningsord i de lapska förhållandena". Där tog hon upp viktiga frågor för samernas framtid och liv. Frågor som äger sin giltighet än idag. Hon pekar framför allt på att samerna borde ha äganderätt till sina skatteland och ha rätt till fast jordbruk.

I skolfrågan, ansåg hon, att samebarnens undervisning var bristfällig och skolgången allför kort, därmed fick de en sämre undervisning än de svenska barnen.
Elsa Laula var också med om att starta sameföreningar i Norge. Dessutom lyckades hon få kustsamerna i norr att bli intresserade av samernas nationella och politiska situation. Förnorskningspolitiken hade ju drabbat dem hårdast. 

Den första sameföreningen i Sverige bildades år 1904. Det var Fatmomakke sameförening som några år senare fick namnet Vilhelmina - Åsele sameförening. Föreningens målsättning var att arbeta för att förbättra samernas ställning i samhället i stort. Den drivande kraften var Torkel Tomasson som grundade Samefolkets Egen Tidning år 1919. 
Föreningens verksamhet var framgångsrik och skapade bättre möjligheter för samerna att verka som folkgrupp. Den var också en viktig skola i föreningsteknik och hur man uppträder offentligt.

Tillsammans med samiska förkämpen Daniel Mortenson kallade Elsa Laula till det första samiska landsmötet, den 6:e februari 1917, i Trondheim. Mötet blev en stark samisk manifestation mot myndigheter och förtryck. På mötet deltog även samer från Sverige.

Elsa Laulas hälsningsanförande inför Landsmötet 1917 är en kampskrift för ett gemensamt samisk agerande, och där vikten av enighet mellan samerna som ett folk, oberoende av nationsgränserna betonades:

"Den nation som inte försöker att följa med i utvecklingen går under. Och det är nu en gång för alla på det sättet att små nationer som vår, ofta får stå tillbaka för andra stora nationer. Själva hava vi största delen av skulden att vår nation inte har kommit längre än den har. Vi har inte stått tillsammans. Vi har aldrig försökt att handla som ett folk. Idag försöker vi för första gången att binda samman de norska och svenska samerna" 

1918 års landsmöte
Det första samlade steget mot en samisk riksorganisation på svensk sida togs 1918. Vilhelmina-Åsele sameförening kallade till landsmöte i Östersund för att diskutera samernas bosättningsfråga, renbeteslagen och skolfrågan. Landsmötets huvudtalare var Torkel Tomasson och den samiska prästen Gustaf Park. Båda två kritiserade statens samepolitik och tryckte på nödvändigheten av en samisk kamporganisation.

Den skarpaste kritiken riktades mot statens uppbyggnad av "lappfogdesystemet" som skulle övervaka samerna och renskötseln. Landsmötet i Östersund beslutade också att stödja "Lapparnas Centralförbund" och försöka få fart på verksamheten.
Detta första Landsmöte framstår som en milstolpe i den samiska historien, speciellt sett i skenet av den s.k. ”lapp-skall-vara-lapp”-ideologin (dvs att samerna var biologiskt predestinerade för rennäringen och att de blev sämre renskötare av att inneha fasta bostäder eller genom för mycken kontakt med den svenska kulturen) som var starkt förankrad hos de icke-samiska beslutsfattarna. 

Efter Landsmötet kunde man inte längre från statsmaktens sida framhålla att samiska synpunkter på den statligt förda same-politiken var missnöjesyttringar från enskilda som inte var representativa för majoriteten av samer.

1937 års landsmöte 
Alla som offrat tid och arbete för att bilda en slagkraftig samisk riksorganisation upplevde en stor besvikelse när "Lapparnas Centralförbund" på grund av ekonomiska svårigheter tvingades lägga ned verksamheten 1923. 

Det påverkade också de enskilda sameföreningarna som lade band på sitt arbete och många lade helt ned sin verksamhet. 1937 sammankallade dock Arjeplogs sameförening på initiativ av Gustav Park till ett nytt landsmöte i Arvidsjaur. 
Vid denna tid var det statliga lappväsendet fullt utbyggt och från dess sida gjordes allvarliga försök att styra detta landsmöte. Man försökte även misstänkliggöra Park och Tomasson bland samerna, men trots lappfogdarnas försök att stoppa landsmötet infann sig 316 samer från Idre i söder till Karesuando i Norr. 

Landsmöte fick en stor betydelse eftersom det var första gången samerna enhälligt angrep lappväsendets ställning som myndighet över samerna. För den fortsatta samiska frigörelseprocessen spelade det en mycket stor roll. Landsmötets största betydelse låg kanske främst i dess symboliska värde. Enigheten mellan samer från norr till söder förstärktes och ökade samhörighetskänslan därigenom. 

Även om Landsmötet fattade ett beslut om att bilda en samisk riksorganisation fick inte detta Landsmöte någon större påverkan på den av statsmakten förda same-politiken och efter ett tag återgick allt till det gamla. 

Dröjde till 1950 
Trots de här tidigare initiativen dröjde det ännu ett tag innan organisationsarbetet tog fart. Först bildades "Sameätnam, sällskapet Lapska Odlingens Framtid", 1945, som med mottot ”med samerna för samerna och samhället” angav att det var samerna själva som skulle spela en aktiv roll i föreningen. Med den tidens anda, samhällets syn på samerna och kanske även samernas syn på sig själva är det dock förståeligt. Stadgeskrivarna hade nog också också i tankarna att förankra samiska initiativ hos myndigheterna. De första stadgarna hade nämligen godkänts av landshövdingarna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län sant av biskopen i Härnosand och Luleå, och biskop Bengt Janzon utsågs till ordförande.

Ett flertal lokala sameföreningar bildades och 1948 hölls ett "landsmöte" i Arvidsjaur efter ett nytt initiativ av Gustav park. Arvidsjaursmötet tillsatte en interimstyrelse som fick i uppgift att kalla till ett möte för att bilda en riksorganisation. 

Två år senare, 1950 i Jokkmokk, bildades då Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Drivande bakom bildandet av SSR var organisationspioniären och prästen Gustaf Park som också blev vald till riksorganisationens första ordförande.

Genom bildandet av SSR menade Park att samerna i sverige hade ”tagit ett stort steg mot likställdhet med övriga svenska medborgare för att få bli betraktade som fullmyndiga svenska medborgare”. 

Organisationens övergripande målsättning var att ”tillvarataga och befrämja de svenska samernas ekonomiska, sociala, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns fortbestånd och sunda utveckling”.


1953 hölls en internnordisk samekonferens i Jokkmokk där man beslutade att bilda ett Nordiskt Sameråd och ett arbetsutskott tillsattes som skulle förbereda ärendet. Formellt bildades Samerådet tre år senare i Karasjok.

Samerådet etablerades således 1956 och dess ändamål är i huvudsak att framhäva och erhålla erkännandet av samerna som en nation, att konsolidera känslan av samhörighet bland det samiska folket, att vidmakthålla de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna för samerna i lagstifttningen bland de fyra staterna; norge, sverige, finland och ryska federationen. 

Samerådet bildar opinion and framlägger förslag i frågor som rör det samiska folkets rättigheter, språk och kultur, och i synnerhet rörande samerna som ett folk i fyra länder. Samerådet är focuserat på internationellt arbete. Deltagande i internationella processer är nödvändigt för urfolk och har gett bestånde resultat för Samerådet. Vi har bland annat erhållit NGO-status i ECOSOC och ILO i FN-systemet, vilket underlättar för oss i våra internationella kontakter. 

Vi har därigenom kunnat bidraga till bland annat revisionen av ILO-koventionen no 169 och till arbetet med Working Group on issues concerning the Indigenous Peoples, (WGIP). Samt även till arbetet med utkast till deklaration för urfolkens mänskliga rättigheter som för närvarande på väg att arbetas igenom av arbetsgruppen för mänskliga rättigheter för urfolk (WGDD). Detta för att kunna framläggas för generalförsamlingen där det kommer att beaktas som en preliminär deklaration för FN och världens urfolk. 

Samerådet har även arbetat för att etablera Permanent Forum och vid den XVII Samekonferensen i Kiruna, beslutades att nominera professor Ole Henrik Magga som kandidat till Permanent Forum. Detta i samarbete med Inuit Circumpolar Conference (ICC). 

Permanent Forum är det första organ där urfolksrepresentanter och företrädare för nationalstaterna möts på likvärdig nivå. Ett stort och viktigt framsteg för urfolken och för det civila samfund som trots allt är basen för ett fungerande samhälle, även för oss urfolk.

FNs specielle rapportör i mänskliga rättigheter och fundamentala friheter för urfolk: Rudolfo Stavenhagen från mexico, utsågs efter ihärdigt arbete från urfolkens sida.

Det internationella årtiondet för världens urfolk ska högtidlighållas under åren 1995 till 2004. Temat för årtiondet är ”Partnerskap i handling”. Man skall focusera sig på att stärka det internationella samarbetet för att lösa problem för urfolk på områden som mänskliga rättigheter, miljön, utbildning och hälsa. Detta var också teman för Permanent Forums första session, men även den specielle Rapportören skall focusera sig på dessa områden.


Trots att man kunde märka en viss spänning mellan Sametingena och Samerådet, 
så kan man redan nu säga att Permanent Forums inflytande och förstärkande av Samerådets roll i det civila samiska samhället är signifikant.

Det är uppenbart att omvärlden prioriterar urfolks NGO (Icke regeringsavhängig organisation) på ett helt annat sätt nu än tidigare. Uppenbarligen så inser man att Sametingssystemet är bra, men att det inte kan ersätta ett levande organisationsliv, och att även organisationerna har sin givna plats i urfolkens olika samhällen.

Äntligen har de samiska organisationerna fått sitt erkännande såväl nationellt som internationellt. 

**La Patria no se vende, el pueblo unido jamás será vencido**
Man säljer inte sitt fosterland, ett enat folk kan aldrig besegras.