Anna Westman

Samisk religion idag Finns det en samisk religion idag eller vad finns kvar av den samiska religionen idag? Det är vanliga frågor men dom är inte enkla att besvara. Svaren kan bli väldigt varierande beroende på vem du frågar.

Videoföreläsning  Bredband 341 k/s  Ladda ner filen, (zip-fil) -------------------------- För att se föreläsningarna behövs Windows Media Player

En sak är säker. Den samiska religionen som den såg ut före 1700-talet, som var anpassad till det liv och det samiska samhället som fanns då, den religionen finns inte kvar idag. Den kristna missionen pågick under 300 år och den tvingade människor att ersätta den samiska religionen med den kristna. Det betyder dock inte att allt som fanns i den samiska religionen utplånades. Ännu idag finns det delar av den samiska religionen som skymtar fram i t ex berättelser om nåjder, sejtar och björnen. Den dröjer kvar i hur man skall förhålla sig till heliga platser i naturen och i förhållandet till renen och till släkten. Idag är den dock inte en sammanhängande religion, som den var före 1700-talet, utan den ser olika ut från person till person.

Källor
Den tidsperiod som vi kommer att uppehålla oss vid är 16- och 1700-talens Sverige och Norge (som tillhörde Danmark på den tiden), Finland (som tillhörde Sverige på den tiden) och Ryssland. Den samiska religionen fanns dock redan långt tidigare och levde även delvis kvar efter 1700-talet. 

Den samiska religionen var en muntligt berättad religion, ofta kallar man sådana religioner för ”skriftlösa religioner”. Det fanns således ingen helig skrift som t ex Koranen eller Bibeln där man kunde läsa sig till religionen. Istället blev myter, förhållningsregler, tankar och riter berättade och förevisade och på så sätt gick de i arv från generation till generation.

Det som hände under 1600-talet var dock att statens kolonisation av det samiska området intensifierades. Som i många andra delar av världen innebar det att också kyrkan följde efter för att kristna dem som inte bekände sig till den kristna tron. Det är från denna period som de första utförligare beskrivningarna av samiskt liv och samisk religion härstammar. Det var kyrkans män som skrev ned vad dom såg och hörde här i norr. Men prästerna kom från en helt annan kultur, talade ett annat språk och arbetade för att utplåna den samiska religionen. De skildrade något som i deras ögon var främmande och hedniskt och därför använde de uttryck som "avgudadyrkan", "hedendom" och "vidskepelse" när de beskrev den samiska religionen. ”Trolltrumma” är ett ord som härstammar från denna period och som har dröjt kvar ända in i våra dagar. Det är naturligtvis inga ord som samer använde när de skulle beskriva sin religion. 
Vad var då det som missionärerna så ivrigt försökte bekämpa?

Bildtext 1: 
Det var kyrkans män som i bild och text beskrev den samiska religionen. När nåjdens själ under transen lämnade kroppen för att färdas till andra världar var det i missionärernas ögon djävulens verk och nåjdens själ avbildades därför som en djävul. 
Bild från: Berättelser om samer i 1600-talets Sverige.

Hur såg världen ut?
Samerna på den tiden levde som jägare, fiskare och renskötare. Dom levde nära naturen. För dem var landskapet, naturen och djuren något man hade starka band till. Naturen var inte bara något som man hade nytta av för sitt uppehälle utan den var också en del av religionen. Platser i naturen var knutna till upplevelser av liv och död. På offerplatserna vid sjöar, fjäll och flyttleder lämnade människorna gåvor till gudar, gudinnor och andra väsen. Naturen var platsen för möten med sådant som lite slarvigt kallas för det ”övernaturliga”. Det kunde vara möten med avlidna släktingar, osynliga renhjordar eller bara möten med något som var skilt från det vardagliga. Det fanns inte så skarpa gränser mellan gudar, avlidna och människor, eller mellan olika världar som många upplever idag. På den tiden kunde man kommunicera med varandra.

Genom figurerna som finns ristade på den samiska ceremonitrumman kan man få en uppfattning om hur världen såg ut. Den var delad i flera skikt eller världar men det fanns möjligheter för människor och gudar att färdas mellan dem för att mötas.

Bildtext 2:
Figurerna på den nordsamiska trumman är placerade i olika fält. Den övre, undre och mellersta världen. Ur: Kjellström R. och Rydving H., 1988. Den samiska trumma.


Den Övre, himmelska, världen var befolkad av gudar och gudinnor som var knutna till himlavalvet. Där fanns Världens rådare eller härskare. Radie eller Värálda ålmåj kunde han kallas. Han var en undflyende gud som övervakade det som hände utan att egentligen ingripa. Han bar upp världen med hjälp av en stötta eller käpp. Genom hans välvilja och kraft återvände livet till naturen på våren och renarna fick kalvar och förökade sig. Biejvve, solgudinna, fanns också i den övre världen. Hon var moder till alla djuren och framförallt renkalven stod under hennes beskydd. Hennes livgivande strålar och värme gjorde att grönska regelbundet återkom och skänkte bete åt de nyfödda kalvarna. Biejvve var en av alla de gudomligheter, som renskötande samer hade för att garantera renens väl. Även fiskesamer kunde be till henne ute till sjöss, för ljus och vägledning. Andra gudar i den övre världen var Bieggålmåj, vindguden och Hovrengaellis eller Diermis, åskguden.

Den Undre världen befolkades av de avlidna. Ibland är det tal om att de levde i en parallellvärld till vår och gick med fötterna mot våra. Deras tillvaro var som vår bara lite färglösare. Dödsriket styrdes av dödsgudinnan Jábmemáhkká. Det fanns egentligen inga skarpa gränser mellan de levande och döda. Avlidna släktingar var beredda att ingripa i människornas liv för att ge vägledning och hjälp. För människor var det dock bäst att ha de avlidna på lite avstånd. Annars ville de gärna dra med sig de levande till sitt rike. 

Mellan den Övre- och Undre världen fanns Mellanvärlden, vår värld. Här levde människorna sina liv men även den världen var befolkad av olika rådare eller makter. Dessa rådare hade ofta kvinnliga drag och vakade över jakten och fisket, fåglar och renen. Här fanns också jaktguden liksom en rad gudinnor som beskyddade familjen och speciellt barnen. 

Människan och de gudomliga makterna
Trots att den samiska religionen byggde på berättandet finns det idag väldigt få nedskrivna myter från 1600-talet. Prästerna var ointresserade av att skriva ned dem. 
Ordet myt använder vi ibland om något som saknar förankring i verkligheten, något påhittat. Men i många kulturer erkänner man den verklighet som finns berättad i myten. Myten talar om urtiden, ursprunget till allt det som vi ser idag. Den kan beskriva hur världen, institutioner, människor, familjer och könsmönster skapades. Myten förbinder urtiden med vår tid, och beskriver ofta en process som leder från kaos till kosmos. I skriftlösa folks traditioner spelar myter en viktig roll.

Bildtext 3:
Centralt på den sydsamiska trumma är ett rutkors med fya utgående strålar som symboliserar solen. Kring den är olika figurer grupperade. Ur: Kjellström R. och Rydving H., 1988. Den samiska trumma.

Det finns delar av en samisk myt om hur människan skapades bevarad. Enligt den ger Fadern Radie, härskaren, sonen makt att föra människans själ till Máttaráhcce, Urfadern. Med själen i sin mage reser han runt solen på solens strålar och därefter ger han själen till Máttaráhkká, Urmodern. Hon skapar sedan kroppen runt själen och för fostret vidare till sina döttrar. Till Sáráhkká om det blir en flicka och till Juoksáhkká om det blir en pojke. Gudinnorna stannade vid kvinnans sida som stöd vid förlossningen. De fortsatte sedan att beskydda barnet under hela barndomen, både i och utanför kåtan. Det behövdes- elden i kåtan, den strida bäcken, de underjordiska var alla hotande faror för det lilla barnet.

Vid slutet av livet var det återigen dags för en gudinna att träda in. Sjukdom och död kunde nämligen orsakas av Jábmemáhkká, dödskvinnan. I hennes rike levde de döda i en ny kropp. Deras värld liknade vår och därför la man ner saker som skulle kunna komma till användning i den avlidnes kista, t ex mat, lasso, ett nålhus eller en kniv. Nåjderna visste att berätta om den farofyllda färden ner till Jábmemáhkkás rike. 

Nåjderna var mycket speciella personer i det samiska samhället. De var något av religiösa specialister. Vissa kunde berätta alla myter, andra kunde bota sjukdomar, ytterligare andra kunde besöka fjärran världar och skåda långt bortom det vanliga. Vissa använde sina krafter för att göra gott, andra för att göra ont. Det fanns en stor respekt för dessa personer, kanske blandat med lite rädsla. 

När nåjden skulle bota en svårt sjuk människa var han tvungen att bege sig ner till underjorden för att förhandla med Jábmemáhkká dödsgudinnan, om att hon skulle släppa den sjukes själ. När någon hade blivit svårt sjuk trodde man nämligen att hennes själ hade lämnat kroppen och fanns i Jabbmekájmmo, de dödas rike. Nåjden, grannar och släktingar samlades då kring den sjuke för att hålla en ceremoni. De jojkade tillsammans. Nåjden värmde försiktigt sin trumma mot elden och började sedan trumma, först sakta, så snabbare och snabbare. Till slut föll han omkull som om han vore död. Genom jojken och trummans kraft gick han in i trans. Då kunde hans frisjäl lämna kroppen och i skepnad av en fisk, fara ner i dödsriket för att förhandla med gudinnan. Vilket offer krävde hon för att släppa den sjukes själ? Ibland tvingades nåjden att röva tillbaka själen från dödsriket utan att dess invånare märkte det. Under hela hans själsresa fortsatte dom som hade samlats att jojka. På så sätt kunde nåjden hitta tillbaka från dödsriket. När hjälpanden hade fört nåjdens själ oskadd tillbaka till kroppen började nåjden återigen att andas och röra på sig. Han kunde då berätta om resan och vilket slags offer som krävdes.

Nåjden hade fått sin speciella kunskap under en lång tid. Andliga väsen hade utvalt honom att bli nåjd. Det var plågsamt. Inget som någon frivilligt gick med på. Kanske för att det var ett ansvarsfullt uppdrag och på många sätt förenat med livsfara? När den unge mannen slutligen accepterade sina hjälp- och skyddsandar slutade de att plåga honom och övergick istället i hans tjänst. Hjälpandarna var rentjuren som kunde skickas ut för att försvara honom och utkämpa strider mot andra nåjder. Det var fågeln som visade vägen på nåjdens själsresor, visade på jaktbyte och kom med budskap. Den kunde också hjälpa honom när han vaktade renhjorden. Dessutom fanns fisken eller ormen som kunde ledsaga honom till dödsriket men även skada fiender. Till sin hjälp hade han även skyddsandar i människogestalt. Det var kvinnliga och manliga väsen, avlidna släktingar som vistades i heliga fjäll. Dom tillkallades genom hjälpandarna och de fungerade som nåjdens rådgivare, lärare och beskyddare. 
När nåjden var färdigutbildad av andarna och äldre levande nåjder skulle han visa upp sina färdigheter för sin grupp. På så sätt kunde de se om han dög som deras religiöse specialist. 


Offret, ett sätt att kommunicera
Nåjden hade sitt speciella sätt att kommunicera med dom gudomliga makterna men alla människor kunde komma i kontakt med dem. Det kunde vara när man behövde hjälp eller för att tacka för något man fått. Bönen, jojken och offret var olika sätt att kommunicera med de gudomliga makterna. Män gjorde det på sitt sätt och kvinnor genom sina riter. Kvinnorna offrade framförallt i kåtan, i elden, i samband med måltider. Det var oftast kaffe, mat kanske en tupp. Större djur, som renar, kunde offras utomhus, antingen nära kåtan eller vid större offerplatser. Då var det ofta männen som offrade.

Anledningarna till att man offrade kunde vara många. Offret hörde till livets alla skeden. 
I samband med t ex renskötseln kunde man på hösten offra till Hovriengaellis för att renarna skulle trivas och för att de skulle föröka sig. Man kunde samtidigt tacka för den renlycka som man hade fått. Biejvve fick också offer för att renen och renkalvarna skulle trivas. Man kunde också offra för att väderleken skulle vara gunstig när man skulle utföra olika arbeten. 

Djurens rådare kunde man be om jaktlycka innan man jagade. Rådaren skulle även få del av bytet som tack för det som denne gett. Av samma anledning vände man sig till fiskens rådare, för att få fiskelycka. Till rådarna vände man sig vid sejten. Det är en sten som naturen format till ett speciellt utseende. Sejtarna står vid fjäll, sjöar eller havet och markerade det område som stod under rådarens beskydd. 

Att man kunde offra för att sjuka skulle tillfriskna har jag redan berättat om. Under graviditeten och förlossningen kunde gudinnorna få olika offer för att allt skulle förlöpa väl. Sáráhkká tog emot ett speciellt grötoffer efter förlossningen, utan hennes hjälp gick den nämligen inte bra. 

Renen var det vanligaste djuret som offrades. Men det hände också att får, getter, tuppar och fiskar gavs som gåvor till makterna. Det var djur av hög kvalitet som skulle offras. Djuret märktes först ut med ett band i örat eller hornen som visade att det var ämnat åt makterna. Därefter dödades och slaktades djuret. Vissa delar av köttet var avsedda för gudarna. Delarna hängdes upp eller lades på en liten offerställning. Offerträn ställdes vid platsen och färgades med djurets blod. Träfigurerna symboliserade kanske gudarna? För människorna och gudarna var detta en stor fest. Det kött som inte gudarna åt, kokades över öppen eld och delades vid en gemensam måltid. 

Det var viktigt att bevara benen efter måltiden. De kunde grävas ned eller hängas upp eller placeras på offerställningen tillsammans med de andra delarna av djuret. Genom att bevara benen försäkrade man sig om att man även i fortsättningen skulle få tillgång till djuren. Något som var en förutsättning för att kunna äverleva.

Den heliga björnen
En gång i tiden växte en kvinna upp tillsammans med tre bröder. Bröderna behandlade henne väldigt illa. Hon var till slut tvungen att fly och tog uttröttad sin tillflykt till ett björnide för att få vila. Björnen kom till idet. Tycke uppstod och han tog henne till hustru och tillsammans fick de en son. När sonen hade växt upp och björnen började bli gammal, berättade han för sin hustru att han skulle dö. När den första snön föll på hösten skulle han gå ut så att hennes tre bröder skulle kunna döda honom. Hustrun försökte med alla medel hindra honom men han lät sig inte övertalas och på hösten gjorde han som han hade sagt. 
Björnen befallde att ett mässingsstycke skulle fästas i hans panna så att bröderna skulle kunna särskilja honom från andra björnar och så att hans vuxne son skulle kunna känna igen sin far och inte döda honom. När det hade blivit djup snö följdes de tre bröderna åt för att fälla björnen. Björnen frågade sin hustru om alla bröder hade varit lika elaka mot henne och hon svarade att den äldste hade varit svårast men den yngste mildast. 
När bröderna så kommer till idet springer björnen ut och anfaller den äldste och river honom illa. Oskadd går björnen tillbaka till idet. När nästa bror kommer, löper björnen efter honom och river honom på samma sätt och sedan återvänder han till idet. Sedan befaller han sin hustru att ta tag om hans midja och efter det går han på två fötter ut ur idet, bärande på kvinnan. Hon befaller då sin yngste bror att skjuta björnen och det gör han. Hustrun sätter sig sedan en bit från platsen och skyler sitt ansikte som om hon inte hade hjärta att se att björnen blivit skjuten och att den nu skulle flås. Efter att björnen blivit fälld och flådd tar bröderna allt kött och lägger det i en kittel för att kokas. Då kommer sonen som genast känner igen sin far på mässingsringen. Sonen kräver nu att få ut sin lott av björnen. När bröderna nekar honom det, hotar han med att väcka fadern till liv igen. Han tar ett spö och slår på huden och säger: Min far stå upp, min far stå upp. Då började köttet i kitteln att koka häftigt. Det verkade som om köttet vill hoppa upp ur kitteln och bröderna blev så förskräckta att de delar med sig.

Myten om björnen och kvinnan visar vilken nära relation det är mellan björnen och människan. Den visar också att björnen var ett speciellt djur, en del av det gudomliga. Björnen var helig. Det är inte konstigt att man har så stor respekt för björnen och att jakten på honom var en religiös handling.

Den samiska björnceremonien var uppbyggd i två delar. Den första var själva jakten och den andra delen inleddes när djuret har dödats. Det var kvinnan i myten som visade samerna hur de skall förfara med björnen efter det att den dödats. Den kunskapen hade hon fått av björnen. I björnceremonien återupplever man myten och den utförs för att björnen skall kunna övervinnas och jägarna inte skadas vid jakten. Dödandet av björnen är inledningen på en tre dagar lång fest. Det är ett drama som spelas upp. 

Så snart som björnen hade fällts utfördes flera olika riter och jägarna jojkade en slags skrytjojk där de bröstade och tuppade sig. Jojken berättade hur de har överlistat björnen. Därefter täckte de över björnen med ris och lämnar platsen för att återvända nästa dag. Kvinnorna förberedde sig under tiden på männens ankomst. De klädde sig i högtidskläder, pyntade sig med silver och målade sig med albark över ögonen. När männen närmade sig vistet jojkade männen så att det kunde höras att björnen hade blivit fälld. Kvinnorna svarade med en jojk där de välkomnade männen. 

Jaktlaget steg så in i kåtan, inte genom den vanliga kåtadörren, utan genom den heliga ingången i den inre delen av kåtan. Inne i kåtan väntade de högtidsklädda kvinnorna och så snart männen klev in täckte de över sina huvuden med tyg. När de sedan skulle se på männen gjorde de det inte med blotta ögat utan genom en mässingsring. De spottade rödfärgad, tuggad albark i männens ögon. Så var det dags för en första festmåltid. Männen åt för sig och kvinnorna för sig och de fortsatte att vara åtskilda under ceremoniens alla dagar.

Den andra dagen förberedde man för björnens ankomst och den stora festen. Björnen behandlades som en gäst i vistet. Precis som under offret var det viktigt att behandla djuret väl. Alla delar av kroppens skulle tas tillvara. Vissa delar kokades till kvinnorna, som åt dem i en speciella kåta, andra delar kokades och åts av männen i sin. Under måltiden gladde man sig, åt, drack och jojkade. Efter måltiden var det dags för lekar. Lekarna skulle visa vem som skulle bli den näste lyckade björnjägaren. Under hela björnceremonien använder man inte den vanliga dörren i kåtan utan man gick in och ut genom den heliga bakdörren. Man använde heller inte björnens riktiga namn utan istället noanamn som Skogsfar eller den pälsklädde. 
Efter festen och innan livet kunde återgå till det vanliga var man tvungen att rena sig. Man måste bli kvitt den kraft som har överförts på människorna genom dödandet av den heliga björnen annars kunde det gå illa. Så återstod bara en sak: att begrava björnen. Under hela måltiden hade man varit noga med att spara varje ben från björnens kropp. De samlades nu ihop och fördes till en lämplig plats, t ex en holme i en sjö. Där begravdes björnen på en bädd av näver. Man visade den dödade björnen stor vördnad och jojkade honom så att han skulle återvända till sina bröder och berätta hur bra han haft det hos människorna så att nya björnar skulle sändas till dem. 

Föreställningar om björnen, om nåjden och om sejten går tillbaka till den allra äldsta delen av samisk religion, långt före 1600-talet och renskötselns intåg, till en tid då man levde som jägare och fiskare. På hällristningarna i Alta i norra Norge finns motiv som föreställer jakt på björn. Ristningar är mellan 3000-6000 år gamla. Samtidigt är berättelser om björnen, nåjden och sejten de vanligaste förekommande berättelserna idag. Tänk vilken tid som har förflutit. Tänk vilka spår som den samiska religionen har lämnat.