Åsa Nordin

Högskole- och universitetsutbildningar för den samiska befolkningen: från tvång till valfrihet

Videoföreläsning  Modem 30 k/s  Bredband 341 k/s  Ladda ner filen, (zip-fil) -------------------------- För att se föreläsningarna behövs Windows Media Player

Man kan konstatera att vid denna tidpunkt handlade det i mångt och mycket om en tvångsutbildning av samepojkar. Staten hade som målsättning att kristna samerna under 1600- och 1700-talet. Ett tillvägagångssätt för att uppnå den målsättning var att utbilda samepojkar i teologi, för att de senare skulle återvända till sina hemtrakter som präster och där förkunna Guds ord på samiska för de andra samerna. Svenska präster hade svårt att nå ut till samernas eftersom de inte behärskade samiska. En del samiskkunniga personer skrev kristna handledningsböcker som skulle hjälpa de icke-samisktalande prästerna i deras möte med samerna. En del av dagens språkforskare menar på att språkbehandlingen i dessa böcker är under all kritik.  

I början av 1600-talet fick Daniel Hjort till uppdrag att anlägga marknads- och tingsplatser i lappmarkerna och i uppdraget ingick det också att rekrytera samepojkar som skulle utbildas till präster. Dessa pojkar tvångsrekryterades och skulle föras till Uppsala för att delta i teologiutbildningen. Att det inte var frivilliga samebarn som reste till Uppsala framkommer av Daniel Hjorts redogörelse till kungen 1606. ”(…) så gott som med trug av lapparna låtit uttaga en hop med lapp-pojkar, vilka efter H.K.M:ts vilja till Uppsala skolestuga förskickas (…).” Detta försök föll inte väl ut, några lyckades fly under transporten till Uppsala och andra blev sjuka, och hur de gick för de pojkar som kom till Uppsala vet ingen, men inte någon av pojkarna verkar ha blivit präst vid detta tillfälle. Statens första försök med att utbilda samer till präster misslyckades totalt. Men trots detta misslyckande gav inte staten upp sin målsättning, utan man sökte nya vägar för att lyckas utbilda samer till präster.

Det tog dock några årtionden tills det att staten återigen sjösatte sina planer på att ge samepojkar en utbildning. Nu beslutade staten att skolor skulle anläggas i lappmarkerna istället och skulle fungera som en första studieplats för de samiska barnen. På så sätt skulle inte omställningen bli alltför stor för de utvalda pojkarna och man skulle inte stöta på samma problem som under tvångsrekryteringen i början på 1600-talet. 1632 inrättades därför Skytteanska skolan i Lycksele, uppkallad efter riksrådet Johan Skytte som var skolans grundare och dess första direktör. Johan Skytte hade bland annat bidragit med en egen donation för att byggandet av skolan skulle kunna förverkligas. Denna skola grundades 200 år före den svenska skollagens tillkomst. Prosten Olof Niurenius, tidigare lärare vid skolan i Piteå, ledde utbildningen vid skolan med hjälp av två sameungdomar som läst vid Uppsala universitet. Lärarresurserna ansågs dock vara för snålt tilltagen, vilket resulterade i att en samepojke från Piteå, som tidigare läst för Niurenius, skickades till Uppsala där han skulle få möjlighet att fördjupa sina kunskaper i teologi. Staten stod för hans kostnader under hans studietid. Målsättningen var att han efter genomgången utbildning, skulle vara verksam i den fortlöpande utbildningen av samebarnen vid Skytteanska skolan. Målsättningen med skolan var att en del av pojkarna skulle bli kristna för att senare återvända hem och där förkunna den nya läran medan andra pojkar skulle fortsätta till Uppsala universitet och teologiutbildning, för att senare återvända till lappmarkerna som präster. Resultatet av etablerandet av Skytteanska skolan var att mellan 1633-1722 gick 14 samepojkar vidare till studier vid Uppsala universitet.  En samepojke, Andreas Petri Lundius blev student 1633 och fick en pastortjänst i Arvidsjaur 1640 och han antas vara den första samiska prästen i Sverige. Hans son, Nicolai Lundii Lappi, deltog i undervisningen vid Skytteanska skolan för att senare gå i sin fars fotspår och bli präst. Lundii Lappi kom från en familj där studier var ett alternativ och som till viss del lämnat det samiska levnadssättet samtidigt som de fortfarande var välbekanta med det. Både han och hans far bör av staten ansetts ha goda förutsättningar att sprida den kristna läran bland samerna. Generellt sett framgår det att denna tvångsutbildning av samiska barn till viss del har lyckats, även om det inte var i den utsträckning som svenska staten troligen önskat.

Under 1700-talet inrättades skolor för de samiska barnen vid marknads-, tings- och kyrkplatserna, där barnen skulle utbildas i det svenska språket samt den kristna läran. Denna form av undervisning pågick ända fram till 1900-talet. Dessa skolor omvandlades ett antal gånger från fasta till ambulerande. Det var också olika ansvariga för skolorna, vilket innebar att det inte fanns en enhetlig skola för samebarnen, utan att upplägget av skolan kunde skilja sig mycket åt beroende på inom vilket område man befann sig. Denna situation med att antal olika skolor gällde en bit in på 1900-talet, men de skolorna var till för de yngre barnen och därför behandlas de inte mer ingående här.

Det som tydligt under 1600-, 1700- och 1800-talet är att en del de samiska pojkarna tvångsutbildades till präster för att de skulle kunna nå ut till den samiska befolkningen på deras eget språk och bidra till att kristna samerna, erlägga skatt till den svenska staten och därmed få dem att bli delaktiga i det territorium som ansågs tillhöra Sverige, det vill säga få dem att bli svenska undersåtar.

Samer och högre utbildning under 1900-talet

I och med att högre utbildning inte var en naturlig del i det samiska samhället, kan man se att det dröjde ända in på 1900-talet innan samer började utbilda sig i någon större utsträckning. Till viss del är det yrkesrelaterade högskole- eller universitetsutbildningar som har dominerat när samiska ungdomar har valt utbildningsväg. Det kan förklaras genom att de då vad de blir, de får en konkret utbildning som de senare kan söka arbete på. Att däremot läsa fristående kurser och sätta ihop sin egen utbildning kan vara mer nervöst, eftersom man inte vet riktigt vad man får arbeten efter avslutad utbildning.

Under 1900-talet har samer i allt högre utsträckning börjat utbilda sig. Tre samiska pionjärer att på frivillig väg ta del av det svenska utbildningssystemet var Torkel Tomasson, Gustav Park och Israel Ruong. Den förstnämnda var från Vilhelmina-området och de två andra var från Arjeplogsområdet. Tomasson tog en kansliexamen vid Uppsala universitet 1915, medan Park redan 1904 tog en småskollärareexamen. Han skrev senare in sig vid Uppsala universitet där han studerade teologi och lät sig prästvigas 1920. Ruong blev utnämnd till professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet i samband med sin pensionering 1969, fram till dess hade han varit docent i samma ämne. I sin arbetsgärning dokumenterade Ruong både den samiska kulturen och det samiska språket. Hans insatser har haft betydelse för de efterlevande samerna, eftersom mycket inom det samiska, både avseende språket och kulturen, annars skulle vara bortglömd kunskap i dagsläget. Det har naturligtvis funnits fler samer som på ett tidigt stadium valde att utbilda sig, men här har tre nyckelpersoner inom den samiska världen lyfts fram.

Israel Ruong

Umeå universitet har vid senare år utnämnt tre hedersdoktorer som kommer från de samiska leden. Först utnämndes Lars Thomasson 1994 för sina insatser i dokumentationen av den samiska historien. Vid årshögtiden i november 2003 utnämndes Lars Pirak och Louise Bäckman till hedersdoktorer, den förstnämnda för sitt arbete inom den samiska konsten och den sistnämnda för sin forskning i samisk religion. Bäckman var tidigare professor i religionshistoria vid Stockholms universitet. I dagsläget finns den samiska befolkningsgruppen representerad inom de flesta yrkeskategorier.

Torkel Tomasson	Gustav Park

Samernas språk, kultur och samhälle som egna ämnen och som delar i redan existerande universitetsämnen.

På de svenska högskolorna och universiteten var det länge inte möjligt att läsa ämnen som behandlade Sveriges urbefolkning – samerna. I samband med att den humanistiska fakulteten planerades vid Umeå universitet i början på 1970-talet startade universitetsmyndigheterna i Umeå ett arbete för att en professur i samiska skulle inrättas. Det gick dock lättare att få till stånd professurer i redan befintliga universitetsämnen, till exempel i finska, men den 1 juli 1975 inrättades en professur i samiska. Israel Ruong, en av dåtidens stora samiska kulturarbetare, skriver följande om inrättandet av den samiska professuren: ”Det är en stor händelse för samerna och det samiska kulturarbetet att en professur i samiska äntligen inrättas vid universitetet i Umeå (…) samtidigt som det nästan är vanhedrande för storsamhället och samerna att inte denna lärostol har tillskapats långt tidigare.” Ruong var väldigt nöjd och positiv till beslutet samtidigt som han var mycket kritiskt till att det tagit så lång tid att inrätta denna professur och att speciellt för de samiska språken var denna tidslängd mycket förödande. Han menar på att om en professur i samiska hade införts tidigare hade det samiska språkarbetet sett helt annorlunda ut på 1970-talet och framåt. Det skulle ha gått att rädda mycket mer än vad som har var möjligt. Ruongs kriticism grundar sig på de facto att professurer i samiska hade införts tidigare i både Norge och Finland, och att i Norge fanns det dessutom en lektortjänst i samiska. Han ansåg att språkarbetet i dessa länder hade givits helt andra förutsättningar än vad man hade haft i Sverige. 1977 inrättades också ett lektorat i samiska språk, som också förlades vid Umeå universitet. Samma universitet har också ett särskilt åtagande, nämligen att ge utbildning i samiska årligen.

Under 1990-talet tog dåvarande institutionen för samiska och humanistiska fakulteten ett nytt steg i sitt arbete att stärka både utbildning och forskning inom ämnen som berör det samiska samhället från olika vetenskapliga perspektiv genom att man införde ett nytt ämne som då kallades samernas kultur och historia (senare samiska studier), nuförtiden samernas kultur och samhälle. Till en början kunde man läsa 10-poängskurser i samernas kultur och samhälle, men i dagsläget kan man läsa upp till D-nivå, det vill säga 80 poäng, i detta ämne. I mitten på 1990-talet infördes även forskarutbildning inom ämnet. Man kan säga att ämnet till sin karaktär är tvärvetenskapligt, det vill säga att man använder teorier och metoder från andra vetenskapliga fält, exempelvis från historia, antropologi, etnologi etc. Ämnet som sådant fyller en central plats inom den samiska kultur- och historieforskningen, eftersom mycket redan har gått förlorat men genom detta ämne ges det förutsättningar att forska på det samiska samhället och allt vad det inkluderar utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Den första disputationen ägde rum i februari 2000, men den första samen som disputerade i ämnet gjorde det i november 2002. Än finns det inte någon professur i ämnet, vilket till viss del ställer till en del problem för forskarutbildningen. Eftersom det inte finns en ämneskunnig professur så är det för närvarande professuren i samiska som även ansvarar för forskarutbildning i samiska studier. Det är inte en nöjaktig lösning på längre sikt varken för de nuvarande doktoranderna men inte heller för det samiska samhället i stort. Därför bör det arbetas för inrättandet av en professur i ämnet samiska studier.

På universitet är det även möjligt att läsa om den samiska befolkningen på andra institutioner, bland annat institutionen för historiska studier erbjuder moment om samer inom redan befintliga kurser. Även inom ett ämne som etnologi är det möjligt att få läsa om den samiska befolkningen. I december 1981 erhöll dåvarande etnologiska institutionen en professur i etnologi, särskild nordeuropeisk, där den samiska kulturen skulle ingå. Den samiska forskningen är i dagsläget vid denna institution minimal. Ett annat exempel på att man ska kunna läsa om samer när man läser vid Umeå universitet är den påbackning som Högskoleverket gjort mot ämnet arkeologi. De konstaterade att läser man ämnet arkeologi vid Umeå universitet ska studenterna också få kunskaper om samisk arkeologi. Umeå universitet har sagt att man ska profilera sig som ett universitet där utbildningen om samer är ett naturligt inslag i den ordinarie utbildningen. Det samiska ämnesområdet är dock nästintill obefintligt inom många ämnesdiscipliner och utbildningsprogram. Det är dock ett område som universitet kan profilera sig än mer på om man vill, vilket bland annat påbackningen från Högskoleverket visar på.

Tromsø universitet i Norge är ett universitet som i stor utsträckning lyckats att profilera sig inom det samiska området, dels återkommer det samiska ämnet inom många utbildningsprogram och fristående kurser och det samiska är också synligt för blotta ögat bland annat genom att allt inom universitetet skyltas på samiska samt att det finns en torvkåta på campus.

Umeå universitet har också inrättat ett forskningscentrum, CeSam – Centrum för samisk forskning, som på ett aktivt sätt ska bedriva forskning om den samiska befolkningen och även på andra sätt lyfta fram samisk forskning, till exempel genom konferenser och seminarier. CeSams uppdrag är också att initiera ny forskning och vara ett nav för den samiska forskningen både lokalt och nationellt. CeSam ska inte bedriva utbildning, eftersom centrumbildningen då kan bli en konkurrerande institution till institutionen för samiska studier, vilket vore olyckligt eftersom bägge institutionerna finns vid Umeå universitet. Andra högskolor där man kan läsa om samernas kultur och historia samt språkkurser är bland annat vid Uppsala universitet, Göteborgs universitet samt Luleå tekniska högskola. Vid dessa läroinstitutioner finns inte någon institution som enbart fokuserar på dessa ämnen, utan ämnena ingår i andra redan befintliga ämnen och institutioner, såsom t.ex. finsk-ugriska institutionen vid Uppsala universitet.

Om man vill läsa på en samisk högskola eller universitet får man vända sig till Norge och Kautokeino där Sámi Állaskuvla ligger. Det är en samisk högskola, där det mesta av utbildningen sker på samiska. Högskolan i Kautokeino etablerades 1989, och det är en norsk statlig utbildningsinstitution, fast studentupptaget är från hela Sápmi. Skolans målsättning är att stärka den samiska kompetensen och täcka det samiska samhällets behov när det gäller utbildning. På skolan kan man läsa fristående kurser såsom samiska, specialpedagogik, matematik etc. men skolan ger också hela utbildningsprogram såsom lärarutbildning, förskolelärareutbildning och journalistutbildning etc. Den flerkulturella bakgrunden som många av studenterna har försöker lärarna visa på är en tillgång och man försöker även visa på hur man kan ha nytta av den flerkulturella bakgrunden i sitt framtida arbete, t.ex. att man som är lärare är medveten om att eleverna kan ha annan kulturell bakgrund och hur man tillgodoser dessa elevers behov. Om man ser generellt till utbildning om samer och det samiska samhället i Norge framgår det att man redan 1848 kunde läsa kurser i dessa ämnen vid universitetet i Oslo. I Norge hade det också förekommit tvångsutbildning av samiska pojkar i den kristna läran under 1600- och 1700tal.

Sammanfattningsvis så till en början tvångsutbildades samepojkar såväl i Norge som i Sverige, men i dagsläget kan den samiska befolkningen själv välja vad de vill utbilda sig till och de har också samma förutsättningar som de övriga svenska/norska studenterna har. Det har även inrättats universitetsämnen som tar hänsyn till samernas egen kultur och historia samt hur dessa har förändrats genom generationerna. Fler och fler samer väljer att utbilda sig och på den fronten ser det samiska samhällets framtid ljus ut. Man börjar närma sig en situation där man inte behöver tillsätta icke-samer på samiska tjänster till följd av att det inte finns behörig personal. Den förändringen är väldigt positiv.

Vidare läsning:

Ruong, Israel, 1982. Samerna i historien och nutiden. Stockholm. s.134-142.

Samene: en håndbok. 1990. Sámi instituhtta/Davvi Girji O.S. Karasjok.

Svonni, Mikael, 1996. ”Skolor och språkundervisning för en inhemsk minoritet – samerna” i Kenneth Hyltenstam Tvåspråkighet med förhinder: invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. s. 149-186

2003-12-08